MIN TSUNAMIHISTORIA

Just nu, vid detta klockslag, är det 10 år sedan jag och min familj sprang för våra liv från den gigantiska flodvågen. 

Jag var femton år och befann mig tillsammans med min familj på ön Koh Lanta i Asiens pärla Thailand. Vi bodde i en fantastisk bungalow med terrass ut på stranden och utsikt över det vackra och fridfulla havet. Paradisfaktorn var hög. Klockan var 09.30 och precis som många andra femtonåringar så tyckte jag att sömn var viktigare än hotellfrukost. Långt bort från mina drömmar och sovmorgonsnjut hördes en röst. Den tillhörde en liten flicka. Mina ögon slogs plötsligt upp och framför mig stod Sofi, min 5-åriga lillasyster, och ryckte mig i armen. ”Vakna Lisa, vi har hittat kattungar, du måste filma!”. Eftersom jag varken är ett fan av djur eller tidiga morgnar hasar jag mig likt en strandad säl motvilligt ur sängen och greppar tag i filmkameran. I den här stunden visste ingen att hon precis hade räddat livet på mig och att jag om några minuter skulle rädda hennes.

Väl ute på stranden glider jag morgontrött fram till min gravida mamma, pappa, min 1år gamla lillebror och dom förbaskade kattungarna. Jag slår på REC och filmar min upprymda syster medan hon klappar katterna. Men varför är det plötsligt så mycket folk på stranden? Jag tittar upp och märker till min förvåning att havet är borta. Allt vatten har dragit sig ut från bukten. Rev, snorklare och stora fiskar blottades på den tomma havsbottnen flera hundra meter ut mot horisonten. En våg kom emot oss. Inte så hög, kanske 4 meter. Alla stod kvar och det surrade av oförståelse mellan byborna och turisterna på stranden. Jag hade fortfarande filmkameran på REC. Vågen slog upp mot oss och drog med sig både stora krabbor, hotellstolar och sand upp i hotellområdet. Folk var chockade och lite roade. Det här var ju den största och starkaste vågen dom sett.

Det mullrar till. Alla vände blickarna från hotellområdet mot horisonten. Där, likt ett monster, dundrade en vägg av lera och vatten emot oss. Flera meter högre denna gång. Det som kom emot oss nu kunde inte jämföras med den förra vågen och luften fylldes av total panik. Jag slog av kameran och tittade mot min största trygghet, pappa. Han tittade i mina ögon och sa ”Jag tror det är en tsunami” sedan minns jag inte var han tog vägen. Jag tog sikte efter mamma. Hon sprang runt hotellpoolen i riktning mot sandtaget som låg en bit bakom hotellet. Likt en nyfödd kyckling följde jag efter henne över hotellgården. Jag vet inte om jag var tvungen att se hur många sekunder vi hade kvar eller om mitt undermedvetna talade till mig men för en sekund tittade jag bak över axeln. Då såg jag någonting som aldrig kommer att lämna mitt minne. Min livrädda lillasyster stod kvar på stranden. Ensam. Hennes blick letade efter någon hon kände igen medan hon knuffades runt av panikslagna människor som sökte efter sina egna. Utan att tveka gjorde min kropp en helomvändning och jag sprang nu rakt mot monstret. Jag greppade tag hårt under min systers armar och kastade upp henne i famnen. Jag sprang, sprang så fort benen bar mig. Var det såhär jag skulle dö? Sprang jag ens? Varje steg kändes som slowmotion. När jag kom ut från hotellområdet och några meter över en äng som låg bakom såg jag mamma, jag kände hur adrenalinet svek mig. Människoskriken blev högre. Vågen hade slagit in mot hotellet. Mina ben orkade inte bära mig och mina armar orkade inte bära Sofi. ”Nu kommer jag släppa ner dig och du kommer springa det snabbaste du någonsin sprungit”, fick jag ur mig i min systers öra. Sagt och gjort. Där sprang vi hand i hand för våra liv i riktning mot sandtaget. Hon sprang så fort hennes små, smala, 5-åriga ben bar henne medan jag väste ”Bra Sofi, du är bäst i världen på att springa”. Vi var nu framme vid en djungel fylld av taggbuskar och panikslagna turister. Den enda vägen upp var redan fylld av människor och framför mig klättrade en andfådd, överviktig kvinna i snigelfart . Jag placerade mina små händer på hennes skinkor och tryckte för livet. Hon skulle upp och det skulle vi med.

Stämningen uppe i sandtaget vad spänd. Hade vi överlevt? Alla var orangea och sotiga på händer och fötter efter att ha klättrat upp i sandtaget. Eter en stund återfann jag min lillebror och min pappa som var blodig på stora delar av kroppen. Vi fick skriva under på ett papper som hotellägaren hade med sig som bekräftade att vi levde. Pappa berättade att han slungats i hotellpoolen av en tung solstol i betong med Olle i famnen. Folk grät, skrek och andades häftigt. En Thailändsk man fick allas uppmärksamhet och berättade ”I have been talking to Phi-Phi-island and there is coming a wave that is over a 100 meters.” Jag tittade upp i palmerna. Om vi satt där uppe kanske vi hade en chans att klara oss. Hur skulle vi komma upp dit hela familjen? Jag tittade ut mot horisonten och föreställde mig hur det mörknade av en våg som täckte himlen. Hur folk började riva och slita i varandra för att komma upp i det högsta trädet. Det började kittla i hela kroppen, varför kunde jag inte andas? Sen blev det bara svart. Jag vaknade av att någon skakade om mig. Jag hade svimmat av det som jag bara hade hört om tidigare: Dödsångest.

Timmarna gick och folk blev hungriga. En man återfann sin fru och kräktes av lycka. Min lillebror hade fått lunginflammation av den fuktiga djungelluften och fick tillslut svårt att andas. Jag kastade bort en 30cm lång tusenfoting för att min mamma skulle slippa se den. Folk gjorde sina behov runt om oss i sandtaget. Vi var djur. I mitt huvud cirkulerade samma fråga som det viskades om bland trädstammarna. Skulle den 100m höga vågen komma? Vi väntade utmattat från morgon till solnedgång.

Eftersom min lillebror var svårt sjuk och hungrig så bestämde jag mig för att springa ner i byn och hitta mat. Jag klättrade ner genom taggbuskar och ormar. Folk tyckte att jag var galen men jag lyssnade inte. Nere i byn var det mesta bråte. Ingenting såg ut som det en gång hade. Paradis hade förvandlats till helvete. Efter några minuter hittade jag en övergiven liten affär. Jag sprang in, öppnade en kyl och högg tag i några kokosyoghurtar. När jag kom upp till familjen igen hade mamma bestämt sig, vi skulle sova nere på hotellet. Olle skulle inte klara sig uppe i djungeln om han spenderade natten på grund av luftfuktigheten. Vi klättrade ner för sandtaget hela familjen och stod emot protester från oförstående turister. Mamma var stark och vi hade inget val. På hotellet möttes vi av en hemsk syn. Blod på golven, palmer i receptionen och udda barnskor och flip-flops i korridorerna. Allt dränkt i lera. Vår bungalow var nu bara ett skal av väggar. Betongstaketet var bortrivet av vattnets styrka. Pappa gick bakom receptionen och tog bestämt en nyckel. Vi gick upp så många trappor det gick och låste upp hotellrummet. Det var sammanbiten stämning. Klockan var nu runt nio på kvällen och det var dags att sova efter en fruktansvärd dag. Pappa satt uppkopplad på mobilen hela natten och letade efter tecken på fler skalv som skulle kunna skapa en tsunami. Han hade berättat för oss in i minsta detalj vad vi skulle göra om vågen slungades in i rummet. Vattnet i kranarna fungerade inte så vi tvättade händer och fötter i toaletten och kröp sen ner alla fem i dubbel-sängen fullt påklädda. Jag somnade. Jag vaknade mitt i natten av att en thailändare knackade frenetiskt på dörren och skrek ”Tsunami is coming!!”Jag hörde hur pappa slängde igen dörren i budbärarens ansikte medan han mumlade ”Fuck you!”. Jag låtsades sova. Jag ville inte att pappa skulle behöva förklara för oss att vi var tvungna att stanna för Olles skull. ”Vi dör åtminstone tillsammans” tänkte jag.

Dagen efter vaknade jag med ett ryck. Det var på riktigt, allt var på riktigt. Nu var tiden knapp. Vi måste hem till Sverige. Lastbilar fulla med människor från andra stränder och öar körde förbi oss och tillslut trängde vi oss på en av dom. Vi kom efter någon timme av resande förbi plastpåsar med avlidna människor, där bland påsar som bara var 1m långa och precis rymde ett barn, till ett hotell som anmält sig som Rescue center. Vi blev ledda in till ett rum stort som en fotbollsplan full av människor. Alla med sina historier och öden. Vissa blödde, vissa grät och själv har jag förträngt hur jag mådde. Jag minns inte ens om jag verkligen försöker. Vi fick sova på golvet den natten. Jag höll mammas hand och kände en tår rinna ner för min kind. Hela familjen levde. Min familj.

Efter några dagar på Rescue centret blev vi eskorterade till en flygplats och ett plan för splittrade familjer, familjer med små barn och gravida. Det var nu för hög risk för människor att vara kvar på grund av alla bakterier som spreds från avlidna människor. Vi flög hem på nyårsafton 2004. När vi landade ven det fyrverkerier runt flygplanet. Klockan hade slagit 00. På flygplatsen fick vi först sätta oss ner och prata med en psykolog som ansåg att vi skulle åka hem och vila. Flera stora klädmärken hade skänkt en hel uppsjö av kläder och skor till oss som hade förlorat allt. Vi gick bara igenom och ut till taxin.

Väl hemma sov jag flera dagar i sträck. I ca 2 års tid drömde jag varje natt om den fasansfulla, gråa lera som sprutade emot mig med ett muller av ondska. Jag vaknade ofta och skrek och grät. Än idag drömmer jag ibland om att jag klättrar upp i träd eller på hustak för att slippa bli bortsköljd och dränkt av muren av vatten som slickar himlen och skymmer solens strålar.

Men jag lever. Mer än någonsin.

You might also like

Sponsored - Mad Lady 30-50% rea Sponsored - Get your Glossybox today! Paulina Danielsson - Sanningn om mitt mående. BYGISELA - ROADTRIP! Caroline Roxy - Westcoast summer days Sandra Lindahl - Dataspel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *